Det var en sorglig syn som mötte mig i spegeln. Så mörbultad och så trött jag var, så in i själen trött. Man hade berättat att jag kört rakt ut mot en buss och att vi for in i varandra sida mot sida. Bussen hade blivit kvar på körbanan men jag hade studsat av vägen och blivit ”inknycklad” runt ett träd. Bilen hade vikt sig på mitten som ett V.

Katten satt kvar i buren och var väldigt skärrad, antagligen mörbultad hon med. Buren hade åkt ner på golvet och det var hennes räddning. Det hade sett ut som om bilen format sig efter kattburen och det var bara att lyfta bort den. Passagerarstolen var upptryckt mot mig så när de öppnade dörren hade jag ”ploppat” ut. Jag hade faktiskt rest mig upp och stod böjd över motorhuven när ambulansen kom. Att jag inte mindes det? Jag drar undan draperiet och går in i duschen. Hela min högra sida, från kinden och ända ner till knäet, var blåsvart. Handen var i bandage och spjälad, då flera ben i handled och fingrar fått sprickor. Nu var den ordentligt inplastad inför duschen då de inte ville linda om den igen och röra det i onödan. Ögonlocken var svullna och i en vinröd nyans, näsan ordentligt öm och underläppen dubbelt så stor med ett jack i. Håret stod på ända. Tyckte jag liknade Frankensteins brud! Vattnet var som balsam för min arma kropp. När jag var färdig hade någon bäddat sängen och det stod en kanna med kall saft på det lilla bordet. Jag drar ett finger utmed kannan och gör mönster som bara jag ser. Där ligger en lapp med adress och telefonnumret till ett kattpensionat - Sally!

- Tack vem som nu tog hand om henne. Usch vad trött jag var. Tomheten ekade i skallen.

- Knack, knack sa en röst. Jag spratt till men blev genast lugn.

- Ben! Värmen spred sig långsamt.

- Vad har hänt? Han såg så otroligt orolig ut. Jag drar andan.

- Han var där, vid stugan. Jag fick panik. Jag rös till. Han gick fram till fönstret, drog handen genom håret. Hans breda ryggtavla och de uppkavlade skjortärmarna såg så tryggt ut. Det blonda håret lockade sig lite där uppe som det alltid gjorde då det blev lite för långt. Vid öronen och i nacken var det mörkare och betydligt kortare.

- Han sitter där han ska, jag ringde och kollade, sa Ben. Det blev tyst en stund.

- Jag hörde när det small. Jag hörde alltihop, från mobilen. Han vände sig om och såg mig i ögonen, mina springor. Jag sträckte fram min hand och han satte sig bredvid med min hand i sina båda. - Så rädd har jag aldrig varit! Hans käkar arbetade hårt. Han kysste min hand.

- Jag såg honom, vid grindstolpen, han stod där när jag körde iväg. Han var efter mig! Han puttar mig lekfullt i sidan.

– Hallå! Han snurrade fingret i tinningen och ler.

– Vad? sa jag lite putt, fast jag anar vad han ska säga.

- Jag åkte dit sa han. Gissa vad som hängde på en kratta som stod lutad mot grindstolpen?

- Min kofta och keps va? Han nickade och plutade med underläppen. Han höll om mig och jag var trygg.

Efter utskrivningen och polisförhör nästa dag, åkte vi och hämtade Sally. Min bilresa skulle stå mig dyrt. Det blev böter samt reparationer på bussen. Som alltid stod Ben bakom och stöttade. Jag fick i alla fall behålla körkortet. Det var det som oroat mig mest.

Väl hemma satte jag mig vid telefonen, igen. Först skaffade jag ett nytt telefonnummer. Sedan ringde jag syrran, och precis som jag trodde ville hon komma direkt och ta hand om mig. Men innan vi avslutat hade jag ändå lyckats övertygat henne att inte köra femtio mil för några små blåmärken. Vi grät lite tillsammans.

Den natten kom allt tillbaka. Minnena.

Livet före honom fanns knappast.

Jag minns alla detaljer och lukter var vi än varit. Vartenda hus vi hade tittat på. Smaker från varenda uteservering och restaurang. Alla kyssarna på bion med smak av Fanta och Popcorn. Lukten av hans schampo och tvättmedel, ja allt. Hur lyckliga vi var! Som när vi stannade och badade nakna i en sjö efter att ha kört hela dagen. Han bar mig tillbaka till bilen för att jag inte skulle bli sandig om fötterna. Älskade! Alla grillfester, skidturer och hockeymatcher med våra vänner. Vi gifte oss och flyttade från stan. Helgerna vi inte gick ut, bara var. Vi hittade drömstället, gjorde affär och levde för att renovera och skratta, älska och jobba och renovera ännu mera. Allt andades harmoni och ingen kunde ana att allt skulle slås i spillror när det en kväll gjorde just det.

Sally låg ihopkrupen i knävecken och spann så det knakade. Att det kunde komma så mycket ljud ur en lite kropp som en kattunges? Jag hade tänt några stearinljus och spritt ut dem på rumsbordet, i fönstren och i bokhyllan. Chips och läsk inom räckhåll. TV:n visade någon dokumentär och den mörka berättarrösten gjorde mig så avslappad och behagligt dåsig. Kaprifolen i vasen var söt och frisk. Han skulle jobba till inpå småtimmarna och jag längtade efter att han skulle komma hem, krypa intill mig, lite småfuktig efter duschen. Armarna runt min midja och trycka in sitt ansikte i min nacke, sucka och somna. Och så skulle jag bara ligga och känna vilken tur jag hade. Min man, vårt liv. När telefonen ringde orkade jag knappt resa mig. Äh, det får ringa igen tänkte jag men flyttade Sally åt sidan. Hon slog en tass efter mig. Busunge! Jag klev upp.

-Ja det är jag, svarade jag med en gäspning.

-Karoline?

-Ja, vad är det Ben?

-Kan jag komma över?

-Visst, jag är lite trött men kom en stund. Han jobbar i natt. Han lade på utan att säga mera. Jag gjorde kaffe, gick runt och småplockade lite kringströdda kläder, släckte stearinljus som brunnit ner och tände nya. Vek ihop pläden men ångrade mig och drog den runt mig, gick ut och satte mig på trappan. Sally bet i plädfransarna. Där satt jag och rökte när hans bil kom och parkerade vid postlådan. Han klev ur och i dunklet såg jag honom stå med sluttande axlar, tog cigaretterna ur bröstfickan och tände en. Han stod kvar. Sparkade till så gruset smattrade mot bilen. Vägde över från den ena foten till den andra. Sen tog han några snabba kliv i den lilla trappan och började gå gången mot mig.

Jag reste mig, kall, visste…

Han skulle aldrig komma hem till mig mera. Världen stannade. Någon hade skjutit min älskade på öppen gata. Tjugo personer blev vittne till när en enda ynklig man sköt mitt liv i molekyler. Hur skulle jag kunna plocka ihop det igen? Eftersom Ben hade befälet den kvällen var det han som kom och berättade och tur var väl det?

Jag slog och slog tills jag inte orkade mera, ”rann ihop” i en hög i hans famn och skrek och grät, svor och bad. Utan omsvep berättade han att det blivit tjafs mellan de båda när han, mitt liv, rådde den andra att gå hem, då han var för full och stökig. Den andra gick till bilen, tog ett gevär och bara sköt! Rakt i bröstet, han dog direkt, redan innan han slog i marken. Polisbrickan hade nästan grävt sig ut ur ryggen, läste jag senare i rapporten.

Den äcklige mannen åkte in med dunder och brak, det talades om att han knappt haft ett helt ben i sin kropp. Av våldsamt motstånd? Jag brydde mig inte. För mig hade de gärna fått knäcka nacken på honom. Allt stod stilla jag orkade knappast andas.

Ben var hos mig mer än i sin lägenhet i stan.

På hans lediga kvällar satt vi på verandan på baksidan med stearinljusen som enda ljuskälla. Det gav mig lite frid att se dom fladdra och ge skuggor på den vitmålade panelen. Han gick in och ut, fixade fika och lagade mat, hämtade flera ljus och vin. Varje gång hade han Sally hängande i byxorna eller strumporna.

Rättegången var som jag trodde, en mardröm, och när jag reste mig och skrek att han var ett äckel, leddes jag ut och fick inte vara med längre. Precis när dörren skulle slå igen bakom mig hörde jag en röst – Jag har ett skott kvar!

Stolar som skrapade, rop, tumult och bank av domarens klubba och det karaktäristiska – TYSTNAD !

När Ben var hos mig klarade jag mig med nöd och näppe. Min syster hade precis fått barn och jag förstod faktiskt att hon inte kunde komma. Sedan gick tiden och jag ljög så bra. Att allt gick bra dag för dag, att jag levde för jobbet och Sally. Jag lade mig tidigt, ville bara sova. På morgonen ville jag inte vakna. Ben drog mig till jobbet.

Begravningen förträngde jag väl. Det enda jag minns var snyftningarna som flög mellan kyrkväggarna och taket. Någon hostade och det blev till tusen ekon, skällande, skrålande, viskningar och suckar. Min egen andhämtning.

Dagen efter begravningen kom Ben med en säng på biltaket. Vägrade att sova på soffan mera. Jag brydde mig inte om det heller. När han jobbade sent och nätter var jag inte i huset alls. Satt på verandan med ljusen och tomheten. En kväll när jag satt och väntade kom explosionen alla väntat på. Jag var så arg! Det var övermäktigt, genomsyrade allt jag trodde på, hur jag var som person. Sans och förnuft blev bara som galla, dumhet, oresonabel ilska! Skrik. Ett glas vin blev snabbt flera, ännu flera. Jag somnade.

Så var han tillbaka hos mig! Min kärlek, mitt liv! Han jagade mig – jag skrek av lycka och skratt. Vi sprang runt om varandra. Lyckan ryckte i kroppen slet i kläderna. Han var hos mig, mitt liv! Plötsligt kom en dimma mellan oss och han försvann i röken. Löstes upp. Kaos! Förtvivlan stack mig i ögonen och lungorna ville sprängas. – NEEJ, KOM TILLBAKA! En skugga anades i röken och jag springer dit med armarna framsträckta. Ur dimman klöv en gevärspipa mitt hopp, någon väste, en mörk gestalt.

– Har ett skott kvar! Dödsångesten slet nästan tarmarna ur mig. Jag sprang för livet. Gevärspipan brände min rygg. Skotten ekade, kulorna svedde min hals. Sjukhus. Smärta. Jag dog nästan på verandan!

Jag drack mig medvetslös, stearinet rann över bord och duk. Jag hittades av Ben på baksidan liggandes i gräset, på sidan, i daggen. Elden hade slocknat och endast de högre makterna vet hur. Sally försvann och var borta i fyra dagar. Hon hade rivit sönder tröja och arm, sedan flytt ut i skogen. Jag gav upp helt. Vägrade se, känna och höra. Ben tog mig hem till sig, duschade mig, klädde mig och matade mig. Ben fick tag i Sally. En dag fixade han en lägenhet över sin egen. Hämtade lite möbler i huset, gav mig en nyckel och sa – Ta den, gå en trappa upp, lås upp och gå in! Jag finns här, stampa i golvet och jag kommer. Okey? Gå nu!

Ben var dum. Ville inte ta hand om mig mera. Jag gick upp vred om nyckeln och gick in. Var det här hemma nu? Sen då? En lång smal hall med garderober längs hela väggen. De stod på glänt allihop. Handen letade efter ljusknappen, fann den och en naken glödlampa i taket visade allt. Gruset och dammtussarna på golvet och tapeter som hängde i remsor. Ett nyckelskåp som någon slitit luckan av. Suck – mossgröna trasiga tapeter! Knaster under fötterna, rundade garderoberna och kom ut i ett stort ljust rum. Fyra fönster varav ett satt i en balkongdörr. Breda fönsterbrädor, mintgröna tapeter.

Mitt på golvet stod min soffa, bordet och några kartonger. I ena hörnet stod en stor ful lampa med den största skärm jag sett, grön dessutom med orange och bruna blommor på. Köket gick också i grönt, skåp och luckor. Det var väldigt gröna människor som bott här, säkert riktiga miljömänniskor. – Är toaletten också grön går jag ut på balkongen och hoppar! Toan låg bredvid köket, jag sliter upp dörren och tänder. Vitt! Hoppandet fick vänta.

Ett litet rum till. Där stod en säng lutad mot väggen, en hög med ben, skruvar, brickor och muttrar. Tack! Stamp, stamp!

- Knack, knack sa Ben. Han kom men jag svarade inte.

När han skruvat ihop sängen sa han åt mig att leta reda på kaffebryggaren i någon av kartongerna. Jag satt mot väggen med knäna uppdragna mot hakan. – sitt där då! I morgon när affärerna öppnar hämtar jag dig för vi behöver handla. Har du inte plockat ur lådorna här, han sparkade på den närmaste, går jag ut och du får klara dig själv. God natt! Han gick. Till slut hade rumpan domnat på mig och med möda gick jag på toa. Där stod en kattlåda med sand i. Hur hamnade den där? Jag gick ut till soffan och satte mig. Där satt jag och bara glodde rakt ut. Jag räknade blommorna på lampskärmen och tapetvåderna. Mörkret föll. En klocka tickade i någon av lådorna och jag somnade.

Ett tyst knäpp någonstans ryckte mig ur dvalan. Kände att jag inte var ensam. Jag höll andan och skrek rakt ut då något rörde mitt ben. Drog upp dom och skrek igen.

- Åh, Sally, min lilla älskade katt, var kom du ifrån? Hon hoppade upp och började spinna. Vi satt en stund och njöt av varandra tills hon började klaga på mig. – Ja, ja, jag ska se om det finns något att äta. Minsann, på bänken i köket stod en burk kattmat. – Tack Ben! Måste säga tack. Suck. Kände mig plötsligt egoistisk och barnslig.

Jag hittade klockan som sövt mig och blev snopen. Klockan var halv tre och det skulle snart ljusna. Vad höll jag på med egentligen? Det var som om stunden jag sovit gjort mig till en ny människa. Med Sally hängandes i byxorna gick jag fram och tillbaka med saker från lådorna. Sista kartongen innehöll mina kläder. När jag drog upp första plagget slog doften av rök mot mig. Varenda tröja, klänning, allt stank! Jag knölade ner allt i kartongen igen och sköt bort den. Fy!

När Ben kom in och sa sitt – Knack, knack stod jag och diskade porslinet. - Kommer, ropade jag och torkade av mig på byxorna. Han tittade på mig som om jag vore en främling. – Gomorron, log jag av hela mitt hjärta. - Du kan prata, Gud ske lov, hon pratar igen! Sedan gjorde han en så lustig dans runt soffbordet så jag brast i skratt också.

- Ben du är knäpp, men jag älskar dig. Vi skrattade fortfarande när vi slog igen dörren och sprang ner till bilen. Med stor iver plöjde vi igenom affär efter affär i jakten på tyger, gardinstänger och kläder. Dom jag hade hemma skulle brännas – vägrade öppna lådan igen. När det var avklarat åkte vi till färghandeln och inhandlade roller på skaft och färg. En tavla som bara var en av interiörerna. Det var stora gröna fält med skog och berg i horisonten. Långt borta på fältet stack en silo upp…….

Tillbaka