Ibland
orkar jag inte berätta alls men åter igen så ger jag en kortfattad berättelse.
Det tar energi att gå igenom händelsen gång efter annan. I början kunde jag
inte berätta alls utan att bli ledsen och tårarna kom. Nu kan jag berätta men
föredrar att vara tyst med anledning av frågor och spekulationer som alltid följer.
Tänkte dock göra ett undantag här och ge er läsare min observation, mycket
kortfattad, av ett ufofenomen jag upplevde 1978. En händelse som blev början på
något nytt i mitt liv och som omkullkastade livet för många fler än mig själv.
Av
Irre Bredin
*****
Det
var sportlov i skolan och jag hade kört de 33 milen till mina föräldrar i Åkers
Krutbruk i Södermanland tillsammans med mina tre barn. Det var den 17 februari
1978 och allt var precis så fint som det alltid var att komma hem till mor och
far. Vi åt en god middag, barnen sökte upp sina kompisar och jag bara njöt av
att vara tillbaka på mitt flickrum och till dem jag älskade så mycket. Allt
var precis som det skulle. Jag visste inte då att allt skulle vara helt
annorlunda några timmar senare.
På
den tiden fanns ett klädvaruhus i Åker som hette Textil-Börsen. Jag brukade
alltid besöka affären när jag var hemma och så skulle det bli den här gången
också. Det var kvällsöppet fram till 20.00 så jag bestämde mig för att
redan samma kväll, fredag, göra ett besök där. Klockan var 19.30 när jag
satte mig i bilen och backade ut från parkeringen vid huset. DÅ – plötsligt
fanns där ett stort ljust sken i riktning Ärja. Det liknade en ljusboll och
min tanke var direkt att det var ett flygplan. I närheten fanns det ett militärt
”hemligt” flygfält beläget bakom Lida och där hade man ibland
nattflygningar. Tanken på att det skulle vara sådana på gång tyckte jag om för
det var otroligt intressant att stå där utmed banan och titta. Det hade jag
gjort många gånger. Jag körde vidare och kom efter cirka 3-4 min till Börsens
parkering. Stannade bilen, stängde av motorn, öppnade dörren och klev ut. Där
över mitt huvud kom ett stort lysande föremål ”sakta” glidande. När jag
såg upp tycktes det täcka in hela mitt synfält.
På
den här bilden är det tvärt emot.
Jag
såg trekanten lysa och ringarna i varje hörn var mörka.
Lågt, nästan helt ljudlöst, gled föremålet sakta över mitt huvud
med riktning mot Centralskolan och vidare till Styckebruket. Endast ett svagt
susande ljud hördes som när det blåser i en tallskog. Vad skulle jag göra
nu? Hade aldrig sett något liknande. Jag rusade in i affären och skrek att ett
flygplan höll på att störta men folk bara såg på mig som om jag vore dum i
huvudet. INGEN gick ut för att titta. Jag visste så väl att det inte var ett
flygplan men hur skulle jag annars beskriva det jag sett? Det blev inget handlat
och jag åkte tillbaka hem. Kände mig konstig, allt var så overkligt. Vad var
det jag hade sett?
När
jag kom in frågade mamma om det blåste ute. Hon satt i en fåtölj med ena
foten på en pall. Hade nyss blivit höftopererad och hade svårt att röra sig.
Hon berättade att en stund efter att jag åkt hade det börjat ”blåsa” och
tevebilden hade rullat och en kort stund såg det ut som snö på skärmen. Jag
kunde bara konstatera att någon blåst var det inte ute. Det blev inte så
mycket mera sagt om saken på kvällen och jag hade annat att göra för barnen
skulle snart i säng. Vi var ju trötta efter resan så det fick inte bli för
sent. Trots tröttheten kunde jag inte somna. Jag mådde dåligt och hade nästan
som frossa. Gick in till mamma och satte mig på sängkanten. Jag frös nu så
jag skakade och samtidigt rann svetten av mig. Mamma lyfte på täcket och jag
kröp ner. Hon fick hålla om mig för annars hade jag nog skakat ur sängen.
Somnade ändå snart och sov faktiskt lugnt på natten.
Dagarna
efter, lördag och söndag, talade vi inte om det som inträffat. Jag hade nästan
känslan av att det kunde ha varit en dröm. Hade jag sett det stora lysande,
vad det nu var?
Först
på måndagsmorgonen kom så chocken i form av en artikel i Strängnäs-Tidningen.
En kvinna utanför Strängnäs, cirka 2 mil från Åker, hade på fredagskvällen
vid 19-tiden sett en stor lysande ”grammofonplatta” på himlen. Nu undrade
man om flera hade observerat något konstigt vid den tiden. Man ombads då att
ringa till redaktionen och berätta. Jag visste inte vad jag skulle göra men
jag hade ju också sett ett konstigt ljus även om jag hade sett det som en
trekant. Journalisten som skrivit var en ungdomsvän till mig så det gjorde det
lite lättare på ett vis men svårare på ett annat. Vad skulle han tro? Jag
ringde. Talade med Hasse Z en bra stund och han lovade till slut att inte skriva
att det var jag som sett det. Men – ”en kvinna från Småland på tillfälligt
besök i Åker”, alla kunde ju gissa sig till att det var jag. (Du är förlåten
i dag Hasse).
På
eftermiddagen hade jag lovat mamma att åka till Mariefred och uträtta några
ärenden åt henne. Bland annat skulle jag in på bokhandeln för att köpa en
penninglott. Av en händelse kom jag att berätta för ägarinnan om vad jag
sett på fredagskvällen och hon lyssnade intresserad och talade om att hon kände
till folk som undersökte sådana där konstiga saker som folk såg på himlen.
Därefter satte hon sig vid sitt skrivbord och letade fram ett telefonnummer
till en grupp i Köping och den jag skulle tala med var en man vid namn Thorvald
Berthelsen.
Skulle jag nu få svar på
vad jag sett? Jag var nyfiken och tyckte att jag måste få en förklaring. Varför
hade jag reagerat som jag gjort och frågorna kom nu en efter en. Jag måste
få en förklaring.
Jag
ringde honom några dagar efter hemkomsten till Småland och jag fick berätta
allt jag kom ihåg. Skulle också få ett rapportformulär som skulle fyllas i
och återsändas till Köpings UFO-förening. Nu hade jag fått ett ”namn” på
det jag sett. UFO. (Flygande Tefat sa en del)
Jag
skrev bland annat: Det var ett trekantigt föremål med rundade hörn. I varje hörn
fanns en mörk cirkel, klot eller liknande. Trekanten lyste i olika färger. Jag
uppfattade ytan som plåten på ett tak.
Om
jag kallar det för berg och dal så lyste det i dalarna i olika färger. Ljuset
pulserade fram och tillbaka hela tiden. Kunde inte se något som petade ut.
Inget motorljud, endast det svaga susandet som från vinden i tallkronor. Det
gled så sakta över himlen så det borde ha ramlat ner. Det tycktes täcka upp
hela mitt synfält när jag såg på det. Kunde inte varit högre upp än kanske
50-75 meter.”
Så
skrev jag, men det där med höjden är svårt att säga. Det var ju bara så nära
mig. Om det landat hade det säkert tagit upp hela parkeringen. Det var otäckt
stort.
Efter
samtalet med Thorvald så hade jag fått ett telefonnummer till en kille som
skulle bo några mil från den plats jag bodde och han var intresserad av just sådana
här fenomen. Jag ringde. Stig och jag blev snart mycket goda vänner och vi började
aktivt jobba med ufosaken. Vi gick en utbildning som hölls och blev, som det
hette då, fältforskare. Det betydde att vi skulle klara av att besöka
observatörer och göra intervju och dokumentera så mycket som möjligt av
viktiga fakta runt en händelse. Sedan återstod att med hjälp från olika håll
försöka finna en förklaring till det som blivit observerat. Jag, Stig och några
till startade en förening och vi blev snart fler med samma intresse.
Det
blev viktigt för mig att finna svar på min egen observation. Det fick till följd
att jag engagerade mig så till den grad att familjen fick lida för det. Jag
deltog på ett projekt som UFO-Sverige och UFO-Norge hade tillsammans i en dal i
Norge som heter Hessdalen där det än i dag förekommer ”ufo-aktivitet”.
Det resulterade i att jag bröt upp från mitt liv i Sverige och blev norsk för
några år. Det är en berättelse i sig själv och ska inte återges här.
Något som var intressant var att börja fundera över varför en del människor
som såg något, som kanske gjorde dom rädda och upprörda, genast släppte händelsen.
Dom kom inte ens ihåg datum, år, tidpunkt eller andra viktiga fakta. Varför
blev det så mycket viktigare för andra, inklusive mig själv, att fortsätta söka
en förklaring. Jag glömmer aldrig år, månad dag och tidpunkten. Mycket av
min observation förbleknar dock med åren, vilket är helt naturligt, men i
stora drag kommer den alltid att finnas kvar.
Jag
har nu efter 29 år ännu inte någon förklaring på vad jag såg kvällen den
17 februari 1978. Jag vet inte med säkerhet att det ljus jag såg när jag åkte
från parkeringen hemma och det som sedan passerade över mitt huvud var det
samma. Jag vet däremot att om ljuset jag såg först inte avvikit ur kurs så
har det passerat rakt över taket där mina föräldrar bodde. Det är lätt att
i efterhand tro saker. Tyvärr var det så att observationer på den tiden inte
undersöktes så noga som de görs i dag. UFO-Sverige är en helt annan ”rörelse”
numera och har till sin uppgift att gå så långt som bara är möjligt med en
händelse. På den tiden, 1978, var det ofta så att man samlade in uppgifter
men sedan hände inte så mycket mera.
Personligen är det för mig inte så viktigt längre vad det var som flög över mitt huvud den där februarikvällen. Men att händelsen satte starka ”spår” är sant. Jag är fortfarande intresserad och engagerad. Det viktigaste jag har kvar i dag är den fantastiska sammanhållning och fina kamratskap som UFO-Sverige utgör.